Behöver man ha en partner för att vara lycklig? Frågan känns aningen förlegad – men trots det så ställs den ändå med jämna mellanrum. Med att den är förlegad menar vi att vi befinner oss en bit in på 2000-talet och att vi inte längre följer samma moraliska koder som vi gjorde udner exempelvis 30-talet, vi är fria att göra vad vi vill, vi är mer flexibla och vi lever i ett betydligt mer tolerant samhälle. Ändå skalas det ofta av till den frågan vi inledde texten med: behöver man en partner för att vara lycklig? Det är klart att man inte behöver. Och: det är klart att man behöver.

Det är nämligen en omöjlig fråga att svara på då svaret måste utgå från vem du är, vad du har för behov och hur du ser på framtiden (barn, villa, bil och så vidare). Saker som blir svårare att klara av om du är ensamstående än vad fallet är för dig som lever i – eller planerar att leva i – tvåsamhet. Det finns för- och nackdelar med båda dessa levnadssätt.

Att leva i ett förhållande ger bättre ekonomiska förutsättningar, det ger större trygghet, det underlättar – naturligtvis – om planer på barn finns och det ger – ännu mer naturligt – kärlek, ömhet och närhet. Men; det kräver även tolerans, det kräver flexibilitet, det kräver anpassning, det kräver respekt för varandra och det kräver en lyhördhet som livet som ensamstående inte gör på samma sätt. Att leva som ensamstående kräver enbart respekt för sig själv och där man kan göra det man själv känner för; något som naturligtvis kan vara alldeles underbart. Detta naturligtvis sagt med en tanke om att man även som ensamstående har vissa skyldigheter och åtaganden – betala hyra, amortera, arbeta, betala skatt och så vidare. Frihet, men frihet under ansvar, som det så vackert heter.

En av de största farhågorna som många har gällande ett liv – eller en längre period – som ensamstående gäller hur alla andra ska tycka och tänka. Man kan uppleva att man inte räknas, man kan känna att vänner i förhållande inte tar en på allvar och man kan känna att det man själv gör inte blir lika uppmärksammat som vad andra personer i sin närhet gör. Det beror på att normen i vårt samhälle till stor del utgår från att man är två stycken och de tankarna man kan dras med som ensamstående och som utgår från hur andra uppfattar en, de tycker vi att man ska strunta i. Kort och gott: känner du att du lever livet fullt ut, att du når dina mål, att du har roligt och att du trivs med dig själv – ja, då har du förmodligen ett liv värt att avundas; ”trots” att du lever som ensamstående. Hur dina vänner uppfattar dig och ditt liv – det kan du vare sig påverka eller ta hänsyn till.

Om man lever i ett förhållande och vill separera eller om man lever som ensamstående och vill träffa någon då? Ja, det är här som problemen uppstår, enligt oss. Då är det nämligen så att man inte längre trivs med det liv man för tillfället lever och där man således vill göra en förändring. En ganska dramatisk sådan – oavsett vilken typ av situation man befinner sig i. Att bryta upp från ett förhållande är väldigt svårt – i synnerhet om det finns barn inblandade – och att plötsligt känna att man är väldigt ensam och vill träffa någon: ja, det kräver både mod och eftertanke. Kanske främst från den som lever i ett förhållande och som drömmer om ett liv som ensamstående – men även inom det motsatta scenariot så kommer det att krävas uppoffringar. Vi tänkte i den här guiden gå igenom lite kring hur det är att leva som ensamstående, hur man ska tänka efter att man skilt sig, hur man ska agera med hänsyn för barnen samt om det finns några detaljer som kan komma att underlätta rent praktiskt vid- och efter en separation.

Klart står åtminstone följande: ett liv utan en partner är inte ett liv utan innehåll – vi skulle säga att det i många fall är precis tvärtom. Du har nämligen plötsligt ett liv där du själv är den som sköter skriver manus, sköter regin och sköter agerandet. Inte det sämsta, eller hur?